Lite bilder

Mirabella

Mina hjärtan

En tung helg.

I går var vi på Linnéas begravning. En absurd dag. Att göra iordning sig och fixa sej inför hennes farväl...
Vi lämnade Mirabella hos Anna. Åkte ner till Malin och Jimmy. Det kändes tungt att sätta sig i bilen och åka upp till Gryta kyrka. Det var fullt med bilar och människor. När vi parkerade så hamnade vi bredvid bilen ifrån Fonus. Inte kul! Går in i kyrkan och tar en snabb titt upp mot altaret där en vit liten kista stod prydd med vackra blommor och ett litet gosedjur. Ljusen var tända och människor satt tysta och stilla.
Mattias och Måns gjorde begravningsgudstjänsten till en mycket fin stund till minne av Linnéa. Tårarna rann ner för mina kinder till orden om Linnéa. Minnen jag själv har fått uppleva med henne och hennes familj.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna frustrationen öven hur en gud kan straffa oskyldiga människor. Om han fanns där för oss så skulle Linnéa ha fått vara frisk och funnits kvar här hos sina mamma och pappa.
Sån orättvisa. Åsa sjöng så vackert för henne. Kistan bars ut av mörkklädda men och vi följde hennes väg till den sista viloplatsen. Så ledsamt att se familjen ta farväl vid hennes grav.
Alla männsikor som sa adjö och la en liten blomma på hennes kista. Jag kommer knappt ihåg när jag la ner den rosa rosen, jag var bara så ledsen och tom. Jag kramade om Bettan och Peter. Stod en lång stund och bara kramade om Elias.
Vi åkte sen till nto gården är det serverades fika. En trevlig stund med mycket kärlek. Tänk så många som finns där för dom i en sån tung stund som denna. Jag hoppas att alla stannar kvar nu också. Det tänker jag göra ♡

Söndag i Kista

Idag åkte vi till Kista och körde gocart. Kul men jag hade som vanligt migrän så det blev en lugn runda.
Efter det åt vi middag på Olearys.
Becca och jag gick runt och kollade på kläder. Hon köpte ett par jeans och en too. Fint! På vägen till bilen köpte vi en Frozen yogurt och nu ska vi lämpa av Jonte. Sen ska vi andra hem och mysa ��

Nice

https://www.youtube.com/watch?v=1UX9Q5ApVqs&feature=youtube_gdata_player

Dagens frukost

Det här blev min frukost...

Väntar på att Mirabella ska komma tassandes ner för trappan.

Vaknade i morse när kidsen begav sig till bussen och när Kim åkte till jobbet. Har legat nere i soffan och kollat igenom fb, twitter, insta, bloggar och Aftonbladet. Den vanliga morgonrutinen.
Idag har jag inget på schemat men det finns ju saker som man måste ta itu med. Tvätt, städ, disk... Helst vill jag vara med en som jag bara vill hålla om... Men det är nog inte läge än. Jag skickar mitt hjärta ♡

Jag tränade igår med Chris och Sara på Magget. Vi körde lite cross, löpband, rodd och några magövningar... såå kul och svettigt men jag känner idag hur otränad min kropp är... Började åter igen tänka på vad jag stoppar i mig.... dryyyyygt! En påse nutrilett på morgonen, lättfil med müsli en banan och en kopp kaffe på fm fikat på jobbet. En banan innan träningen, 1 burk pepsi max innan läkarbesöket hos psykologen, 1 kaffe hos Milena på em, 1 hembakad semla till middag och sen ett äpple på kvällen....
Har inte än bestämt mig för hur jag ska gå till väga med maten idag. Köra typ finn crisps, ägg och kaffe till frukost eller nutrilett? Är godast med mat. Jaja får se. Det står en semla kvar i kylen... hmmm! Näe, jag aka inte äta den men den ropar efter mig ��

Igår gick jag och Mirabella hem till Renske en snabbis när vi kommit hem. Hon har det fullt upp kan man säga med 3 barn... hon är duktig!

Jaha!!! Om jag ska gå upp och väcka Lillskruttan... hon behöver ju inte sova längre än 9... ��

Världens godaste Semla

Så jävla orättvist...

Jag finner inga ord för Linnéas bortgång... Jag känner så oerhört mycket med hennes mamma, pappa och syskon. Tankarna finns alltid i ögonvrån där tårar väller upp. Jag kan bara inte förstå att hon faktiskt inte längre finns här. Hon ska ju alltid finnas... Hur ska hennes familj kunna gå vidare utan Linnéa?? Hon fattas dom (oss alla).
Hon blev hel nu i kropp och själ men lämnar familjen i en livslång saknad. Finns ingen förståelse att världen kan vara så grym. Jag vill inte glömma, gå vidare och vara lycklig för hon fattas sin mamma och pappa (oss alla)Hur kan vi vara glada? Hur kan vi se morgondagen utan solens strålar? Hennes skratt och leende som bara hon kunde. Varför? Om jag tänker och känner sååååå mycket som jag gör.... när mitt hjärta känns trasigt och tomt.... Hur känner då inte hennes mamma och pappa? Ren panik blandat med tårar, minnen, oförståelse, trötthet, ilska och en enorm saknad... Det är så sjukt allting. Jag vill bara vara nära dom och hålla om dom och säga att det kommer en dag då ni kan släppa taget och gå vidare, att kunna skratta och le igen... men när jag själv känner att den dagen är så långt borta så vet jag inte vad jag ska säga... Hon kommer alltid att finnas här, Alltid!!!

Birka Cruises

En mysig resa med bästa ♡

Så saknad...

Jag är så ledsen... Det känns som ett hål i hjärtat. Jag förstår inte att hon är borta. Att jag aldrig mer kommer att få se eller känna hennes mjuka hår. Jag har så många delade känslor. Att jag är självisk och inte har rätt att vara så här ledsen eftersom det inte är mitt barn. Att hon äntligen fått somna in och slipper all smärta. Att nu får alla gå vidare med henne i sina hjärtan. Att alla människor runt ikring är falska som säger att dom är ledsna för hennes bortgång men ändå lever på som vanligt och skrattar och inte har henne i sina tankar hela tiden, hur klarar dom det? Att hur ska det gå nu? Vad ska dom göra nu? Hur kommer L att minnas sin syster? Vilken plats kommer lilla E att ha? Tomheten i deras liv. Alla klumpiga kommentarer som dom kommer att få höra genom tiden. Att kunna fira födelsedag och bortgång? Hennes saker? Kunna skratta och le igen och känna lycka? Hur kan man göra det efter att hela deras hjärtan är bortryckta? Vad kan jag göra? Jag vill göra allt, vad som helst som kan underlätta för dom. Jag vill känna att dom ser mig som deras vän, någon som dom vill använda sig av i deras resa framåt i livet. Att tillsammans få minna henne och samtidigt skapa nya minnen. Jag vet att jag aldrig kommer att ses som en "ungdomsvän" för det är jag inte men jag hoppas att jag kan betyda lika mycket som en. Jag är ingen bitter människa men senaste dagarna så är jag arg, bitter och ledsen om vart annat. Känns inte som jag har rätt att skriva detta inlägg heller men jag har inte alls nån att prata om detta med...
Vad gör jag nu??? Jag vill bara åka dit och kunna säga att allt blir bra och att allt bara är en mardröm.... Kunna se hela familjen glada, skrattande och lyckliga. Att få följa dom genom åren och se vilka barnen växer upp till... Att få ha henne och Mirabella fnissandes sova-över-hos-varandra i början av tonåren och ha hela livet framför sig. Hon kommer alltid vara den som saknas på alla klassfoton, kalas, avslutningar och i kompisgäng... Jag kommer ALDRIG glömma!!! Det kommer alltid smärta om orättvisan här i livet. Vad kommer Mirabella att minnas? Är jag knäpp som tänker allt det här? Men jag är tvungen att få ur mig nåt någonstans.... Jag kan verkligen se och höra henne framför mig när hon i 1-2 års åldern skrattar så hon nästan kiknar. Alltid så glad och framåt. Så söt i henne guldiga lockar i nacken.
Du är så saknad ❤️