Så saknad...

Jag är så ledsen... Det känns som ett hål i hjärtat. Jag förstår inte att hon är borta. Att jag aldrig mer kommer att få se eller känna hennes mjuka hår. Jag har så många delade känslor. Att jag är självisk och inte har rätt att vara så här ledsen eftersom det inte är mitt barn. Att hon äntligen fått somna in och slipper all smärta. Att nu får alla gå vidare med henne i sina hjärtan. Att alla människor runt ikring är falska som säger att dom är ledsna för hennes bortgång men ändå lever på som vanligt och skrattar och inte har henne i sina tankar hela tiden, hur klarar dom det? Att hur ska det gå nu? Vad ska dom göra nu? Hur kommer L att minnas sin syster? Vilken plats kommer lilla E att ha? Tomheten i deras liv. Alla klumpiga kommentarer som dom kommer att få höra genom tiden. Att kunna fira födelsedag och bortgång? Hennes saker? Kunna skratta och le igen och känna lycka? Hur kan man göra det efter att hela deras hjärtan är bortryckta? Vad kan jag göra? Jag vill göra allt, vad som helst som kan underlätta för dom. Jag vill känna att dom ser mig som deras vän, någon som dom vill använda sig av i deras resa framåt i livet. Att tillsammans få minna henne och samtidigt skapa nya minnen. Jag vet att jag aldrig kommer att ses som en "ungdomsvän" för det är jag inte men jag hoppas att jag kan betyda lika mycket som en. Jag är ingen bitter människa men senaste dagarna så är jag arg, bitter och ledsen om vart annat. Känns inte som jag har rätt att skriva detta inlägg heller men jag har inte alls nån att prata om detta med...
Vad gör jag nu??? Jag vill bara åka dit och kunna säga att allt blir bra och att allt bara är en mardröm.... Kunna se hela familjen glada, skrattande och lyckliga. Att få följa dom genom åren och se vilka barnen växer upp till... Att få ha henne och Mirabella fnissandes sova-över-hos-varandra i början av tonåren och ha hela livet framför sig. Hon kommer alltid vara den som saknas på alla klassfoton, kalas, avslutningar och i kompisgäng... Jag kommer ALDRIG glömma!!! Det kommer alltid smärta om orättvisan här i livet. Vad kommer Mirabella att minnas? Är jag knäpp som tänker allt det här? Men jag är tvungen att få ur mig nåt någonstans.... Jag kan verkligen se och höra henne framför mig när hon i 1-2 års åldern skrattar så hon nästan kiknar. Alltid så glad och framåt. Så söt i henne guldiga lockar i nacken.
Du är så saknad ❤️