Jag finner inga ord för Linnéas bortgång... Jag känner så oerhört mycket med hennes mamma, pappa och syskon. Tankarna finns alltid i ögonvrån där tårar väller upp. Jag kan bara inte förstå att hon faktiskt inte längre finns här. Hon ska ju alltid finnas... Hur ska hennes familj kunna gå vidare utan Linnéa?? Hon fattas dom (oss alla).
Hon blev hel nu i kropp och själ men lämnar familjen i en livslång saknad. Finns ingen förståelse att världen kan vara så grym. Jag vill inte glömma, gå vidare och vara lycklig för hon fattas sin mamma och pappa (oss alla)Hur kan vi vara glada? Hur kan vi se morgondagen utan solens strålar? Hennes skratt och leende som bara hon kunde. Varför? Om jag tänker och känner sååååå mycket som jag gör.... när mitt hjärta känns trasigt och tomt.... Hur känner då inte hennes mamma och pappa? Ren panik blandat med tårar, minnen, oförståelse, trötthet, ilska och en enorm saknad... Det är så sjukt allting. Jag vill bara vara nära dom och hålla om dom och säga att det kommer en dag då ni kan släppa taget och gå vidare, att kunna skratta och le igen... men när jag själv känner att den dagen är så långt borta så vet jag inte vad jag ska säga... Hon kommer alltid att finnas här, Alltid!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar