Less...

Snacka om att man börjar få ålderstecken, hela kroppen fallerar. Har inte skrivit på ett tag men jag behöver ventilera lite. Min kropp har sagt upp sig. Har kännts hela vintern att den varit på väg att säga upp sig. Trots träning så har det kännts tungt rent mentalt på nåt sätt. Det har varit jättekul men den där lilla känslan av gnagande har på nåt sätt tagit över. Nu rent fysiskt så kan jag inte träna mer än ta promenader. Ätandet har gått utför senaste veckan men det får jag ta itu med i morn då det är "måndag" igen... Vilken klyscha!
Jag vet inte vart jag ska börja med att försöka förklara mina fysiska onda delar. Allt började successivt i höstas då jag upplevde det som det blev en hel del mera att göra på jobbet. Många var sjuka till och från (även jag vid några tillfällen) men vi fick klara oss många gånger utan ersättare. Jag som alltid varit lite extra känslig för stress och mitt nack/migrän problem, fick ju då som ett brev på posten stora besvär igen. Tiden gick och då vårat nya "förbättrade schema nu med rotation" dröjde, så försökte jag med många andra hålla oss kvar uppe vid ytan. Nya schemat kom, jag fick en sjukskrivning av husläkaren som jag dumt nog ignorerade och fick istället lovad rotation på jobbet som dom tyvärr inte kunde hålla. Det i sin tur satt sista spiken i min kista. Jag har träffat en naprapat 4 gånger nu. Jag återkommer med samma låsningar och spänningar. Vila och ta hand om dig själv är rekommendationen. Samma sak säger husläkaren och företagasjukgymnasten. Där jag föresten bröt samman efter en timmes samtal om varför jag var där. Hon ville även att jag skulle gå i samtal om att bli stark och komma på fötter igen, vet inte jag om det är det jag behöver men... Känns som jag är besviken på jobbet, jag har haft en förhoppning om att jag ska få gå vidare och lära mig nåt nytt efter 10 år i trogen tjänst. Att få något nytt att bita i men jag har hamnat i facket där dom hamnar i som inte kan ta för sig. Ja ja!!! Byta jobb!!! Vill inte men det kanske snart är ett måste. Måste inse att jag är värd nåt annat. Måste börja tro att jag faktiskt kan andra saker är le hela dagarna. Är så less nu på att behöva äta mediciner för att slippa värken i nacken, i huvudet, axlarna, magkatarr, bröstet, midjan, ländryggen, bäckenet och stålningarna som finns i benen och armar/händer. Sen denna trötthet! Alla gnäller just nu över krämpor men jag orkar verkligen inte lyssna för jag bryr mej faktiskt inte, orkar inte bry mej! Då har det gått långt för mig. Orkar inte!!! Ska var hemma nu i veckan som kommer, måste hitta avslappning!!! Måste! Det känns som jag är en stor hård knut, en knut som är så hårt dragen att dess inre har blivit en hård sten. Önskar jag vore hel igen...